Trädgårdsföreningen
Idag har jag suttit med E och myst i solen en stund i Trädgårdsföreningen på eftermiddagen. OCH vem kommer gåendes då???? Om inte Du. Förmodligen var du på väg från jobbet. Klockan var ca 17.50. Det var jobbigt att se dig igen. Ville skrika, vilket inte behövdes då du gick ca 2 meter ifrån där vi satt, till dig: -Hej *******! Hur mår du? Kul att se dig! Jag saknar dig! Kom och krama mig! MEN inte sa jag något och det gjorde inte du heller. OCH den här gången är jag 100% säker på att du såg mig (vägen svänger precis runt där vi satt så det går inte att undvika oss). Men när du korsade mitt synfält så tittade du bara rakt fram. Ville uppenbarligen inte säga hej. Jag undrar vad du hade gjort (sagt) om det bara varit jag som hade suttit där? Hade du hälsat då? Jag vill veta. Jag tycker att det är så fånigt att vi inte ens ska kunna prata/hälsa på/se på varandra när vi råkar mötas på stan efter allt som vi har gått igenom. Det var ju inte bara ett one-night-stand utan vi "umgicks" i nästan 3 år och har känt varandra i snart 7 år. Detta känns just nu väldigt jobbigt. Jag försöker att inte tänka på detta och på det som varit men det är så svårt. Tankarna kommer smygande hela tiden. Vi kunde ha varit mamma och pappa nu. Vi kunde ha varit sambos. Vi kunde ha varit ett par, Pojkvän och Flickvän.
Det jobbigaste är nog att jag känner så mycket när jag ser dig. Tiden stannar. Jag släpper allt jag har i mina händer. Jag hör inte vad folk pratar om runt omkring mig, det blir bara ett svagt mummel. Och jag kan inte sluta stirra på dig. Jag glor, helt enkelt. Det är som ett enormt starkt magnetfält. Jag kan inte sluta. Efteråt så spelas synen/erna upp för mig om och om igen i en evighet. Det känns som om jag är hjärntvättad med bilder av dig. Jag försöker sysselsätta mig för att inte tänka på dig, men det hjälper inte. Jag ser på tv, läser, pluggar, surfar på internet, träffar vänner osv, men då drömmer jag om dig på nätterna istället. Vilket jag gjorde häromnatten. Varför ska det vara såhär? Jag försöker ju komma över dig. Måste du trampa över mig vareviga dag då? Och jag undrar fortfarande vad du ville mig när du ringde mig härom veckan, eller månaden kanske det var?
Det jobbigaste är nog att jag känner så mycket när jag ser dig. Tiden stannar. Jag släpper allt jag har i mina händer. Jag hör inte vad folk pratar om runt omkring mig, det blir bara ett svagt mummel. Och jag kan inte sluta stirra på dig. Jag glor, helt enkelt. Det är som ett enormt starkt magnetfält. Jag kan inte sluta. Efteråt så spelas synen/erna upp för mig om och om igen i en evighet. Det känns som om jag är hjärntvättad med bilder av dig. Jag försöker sysselsätta mig för att inte tänka på dig, men det hjälper inte. Jag ser på tv, läser, pluggar, surfar på internet, träffar vänner osv, men då drömmer jag om dig på nätterna istället. Vilket jag gjorde häromnatten. Varför ska det vara såhär? Jag försöker ju komma över dig. Måste du trampa över mig vareviga dag då? Och jag undrar fortfarande vad du ville mig när du ringde mig härom veckan, eller månaden kanske det var?
Kommentarer:
Trackback