Lindsay's place on earth

För ett par veckor sedan så satt jag och funderade på namn. Fina namn. Vackra namn. Sådana namn som mina eventuella framtida barn skulle kunna heta. Jag kom då på ett nytt flicknamn som jag tyckte var fint och jag tänkte då att det ska jag pränta in på den mentala namnlistan. Sagt och gjort så tänkte jag inte mer på det. Förrän igår. Då slår jag upp en av helgens dagstidningar och får se en födelseannons bland annonserna. Inget ovanligt med det egentligen men. :).. nu faller det sig så att det var mitt ex nyfödda dotters annons som jag råkade få syn på. Jag hade ju ingen aning att de väntade nummer två så därav kändes det lite märkligt att dottern har fått samma namn som jag kom på för några veckor sedan. Blev lite paff för det var ett så märkligt sammanträffande plus att hon föddes ungefär i samma veva som jag satt och funderade. Life is magic! :)

Jag har funderat över att det är så underligt att man ibland kan känna sig "magnetiskt" dragen till en person. Kemin är så stark att den spänner över stora sträckor och ytor. Till exempel att man går på varsin sida av en gata, i motsatt riktning, och man får ögonkontakt, utan att man sett den andres kropp, och BANG så kan man inte sluta stirra på varandra. Man går förbi och vänder sig om för att sedan nästan vrida nacken ur led och krocka med andra människor som går i motsatt riktining på samma sida av gatan som en själv. För att man inte kan sluta glo på den andra människan. Detta har hänt mig flera gånger. Bland annat med en gammal pojkvän. Vi har fortfarande samma effekt på varandra. Samma kemi. Trots att vi gjorde slut för cirka 10 år sedan. Senast i ett köpcentrum då vi åkte i motsatta rulltrappor, han åkte uppåt och jag nedåt, vi råkade få ögonkontakt och började glo. Efter flera sekunder så "såg" vi varandra och fattade att det var "vi". Då hejade vi och började prata. Kändes sådär löjligt romantiskt som på film. Taget. Overkligt. Likadant som före vår relation. Då hände samma sak ett antal gånger. Men nu känns det ännu mer märkligt för vi båda har gått vidare och har nya samboförhållanden. När ska "magnetismen" ta slut egentligen? För den kan bli jobbig i längden. Det tar på krafterna att ha en sån stark dragning (kemi) till varandra.

Ibland är det så skönt att få det bekräftat. Att veta att man är uppskattad. Som människa. Som vän. Vilket inte är direkt  ofta som man verkligen får höra det. Med ord. Även om man vet att man har goda vänner som uppskattar ömsesidig vänlighet och som man vet gillar ens sällskap. Så är det så underbart skönt att få det bekräftat. Högt. Med ord. Right in your face. Bara så där.
Tack underbara T! ♥

En kille som jag dejtade ett tag har skickat julkort till mig under alla år sen dess. Vi sågs första gången strax innan julafton 1998. Året därpå började julkorten trilla in. Oavsett om jag var singel eller inte så kom det julkort. Varje år. I början fick jag kort som var signerade, och frankerade, med företagsnamnet  på företaget som han just då var anställd hos och då trodde jag att det var lite som en oskyldig flört. I förbifarten.

Efter ett par år så kom det vanliga julkort med tomtar på, ibland en liten juldikt också och alltid var det urklippta frimärken påklistrade på korten. Alltså frimärken som tidigare suttit på brev men var ostämplade. Han verkade så pysslig den här killen. Och snål. I början trodde jag att det kanske var en engångsföreteelse men icke. Varje år samma visa.

Förra året, 2007, fick jag inget julkort. Jag började ana ett och annat. Så jag sökte upp killen på eniro.se och mycket riktigt var det som jag anade. Han har gått och blivit med sambo. Ja då passar det sig tydligen inte att skicka julkort längre. Tycker han.

Jag har de senaste åren börjat undra vad han tänkte när han skickade dessa julkort till mig. I början trodde jag att det var en liten hint, som en liten flört, men efter ett tag när vi lärde känna varandra mer så började det kännas lite obekvämt. Jag minns ett år då jag sa; -Tack för julkortet! till honom. Då tittade han lite konstigt på mig och svarade inte. Det kändes ungefär som om han inte förstod vad jag pratade om. Men det var ju handskrivna kort och handstilen var hans! Trots att han även träffade andra tjejer under dessa år så fortsatta han ändå att skicka julkort till mig. År efter år. Jag förstår fortfarande inte varför? En gång sa han till mig att han inte ville ha något att göra med mig längre. Det året kom det också ett julkort. Ett stort. Med en glad tomte på. Året därpå ännu ett.

Nästan lite skrämmande.

3 månader och 6 dagar senare.... Varför ringde du på Påskafton? Vad ville du egentligen? Önska mig en "Glad Påsk"? Bullshit!!! För mig finns det inget vettigt skäl till detta handlande. Därav ringde jag inte tillbaka till dig. OCH tänker inte göra det heller. Nu får det vara nog, helt enkelt.

Vad såg jag hos honom? VAD? Jag bara undrar... förstår inte hur jag kunde.... men ibland är det bara som att man känner sig som en magnet med visssa män. Man dras till varandra på ett oförklarligt sätt. Jag undrar hur och varför just han?

Har jag äntligen bestämt mig. JAG skiter i dig! Det kunde ha blivit något riktigt bra, men du såg till att du sumpade det rejält. Efter gårdagens bravader så är jag helt säker. Du beter dig som en riktig skitstövel! Hoppas att du inser det någon dag! för din egen skull... Haha, nu ska jag ut och leva, jiiihaaaaaaaaaaa!!!
Äntligen är det över ! ! !

Varför var du tvungen att höra av dig igen efter vårat "samtal" för ca ett år sedan? Det hade ju äntligen börjat lossna för mig då, skolan började rulla på osv. Jag fick styrka/energi av att vara arg på dig då, vilken jag sedan lyckades använda på ett positivt sätt. 
Nu känns saker och ting bara ledsamt, skolan går trögt igen osv. Varför hör du av dig? Njuter du av att plåga mig? Är du helt känslo- kall/lös? Nu har du ringt mig onsdag, fredag och måndag. Vad vill du? När jag frågar så beter du dig bara som om du inte bryr dig. Varför frågar du så mycket om mig, när du ändå inte vill lära känna mig? Varför berättar du så mycket om dig själv för mig (utan att jag ber om det?) när du sedan efter ett tag ljuger om saker som du redan berättat om? Förstår du inte att jag fattar det?
Jag förstår mig inte på dig! Lik förbaskat så har jag så svårt att koncentrera mig på andra saker nu, som skolan och liknande. Du äter av min energi. Sluta genast! Jag vill vara fri! Snälla hjärna låt mina tankar försvinna nu...

...träffade jag honom igen. Kändes ganska bra. Det var mysigt. Men sen fick han besök från New York kl.01:20 på natten, så då körde han ut mig :/. Han var dock lite omtänksam då han frågade hur jag skulle/kunde ta mig hem. Men jag blev ändå lite ledsen över det... Varför är det så jobbigt med känslor ibland?

ringde Han igen. Vi var och fikade i city, offentligt. Vad har hänt nu då? Han berättade om alla sina planer osv. Frågade till och med om jag ville följa med på en resa till helgen.
Var det inte Du som sa "Det finns inget mer jag skulle vilja göra med dig!" för ett år sedan. Jag fattar ingenting? Må det vara en ond dröm eller?

Jag vill vara nykär. Nu!

Jag ska sluta att ödsla tid på Han. Jag ska sluta höra av mig. Sluta träffa honom helt. Det kommer bli svårt, men jag måste för min egen skull. Jag tycker att han behandlar mig respektlöst och missbrukar mina känslor. Det känns enormt jobbigt men det måste bli så. Imorgon ska mitt nya liv utan honom börja. Jiiihaaaaaaa!

Jag förstår mig inte på dig. Du är dum. Du frågade om allt möjligt, precis allt. Det lät som om du verkligen ville veta. Men vad ville du? Du är konstig.
Slutsats: Han är totalt störd!
Ändå gick jag med på att äta middag med dig. Jag känner mig dum i huvudet nu. Suck!

Idag har jag suttit med E och myst i solen en stund i Trädgårdsföreningen på eftermiddagen. OCH vem kommer gåendes då???? Om inte Du. Förmodligen var du på väg från jobbet. Klockan var ca 17.50. Det var jobbigt att se dig igen. Ville skrika, vilket inte behövdes då du gick ca 2 meter ifrån där vi satt, till dig: -Hej *******! Hur mår du? Kul att se dig! Jag saknar dig! Kom och krama mig! MEN inte sa jag något och det gjorde inte du heller. OCH den här gången är jag 100% säker på att du såg mig (vägen svänger precis runt där vi satt så det går inte att undvika oss). Men när du korsade mitt synfält så tittade du bara rakt fram. Ville uppenbarligen inte säga hej. Jag undrar vad du hade gjort (sagt) om det bara varit jag som hade suttit där? Hade du hälsat då? Jag vill veta. Jag tycker att det är så fånigt att vi inte ens ska kunna prata/hälsa på/se på varandra när vi råkar mötas på stan efter allt som vi har gått igenom. Det var ju inte bara ett one-night-stand utan vi "umgicks" i nästan 3 år och har känt varandra i snart 7 år. Detta känns just nu väldigt jobbigt. Jag försöker att inte tänka på detta och på det som varit men det är så svårt. Tankarna kommer smygande hela tiden. Vi kunde ha varit mamma och pappa nu. Vi kunde ha varit sambos. Vi kunde ha varit ett par, Pojkvän och Flickvän.

Det jobbigaste är nog att jag känner så mycket när jag ser dig. Tiden stannar. Jag släpper allt jag har i mina händer. Jag hör inte vad folk pratar om runt omkring mig, det blir bara ett svagt mummel. Och jag kan inte sluta stirra på dig. Jag glor, helt enkelt. Det är som ett enormt starkt magnetfält. Jag kan inte sluta. Efteråt så spelas synen/erna upp för mig om och om igen i en evighet. Det känns som om jag är hjärntvättad med bilder av dig. Jag försöker sysselsätta mig för att inte tänka på dig, men det hjälper inte. Jag ser på tv, läser, pluggar, surfar på internet, träffar vänner osv, men då drömmer jag om dig på nätterna istället. Vilket jag gjorde häromnatten. Varför ska det vara såhär? Jag försöker ju komma över dig. Måste du trampa över mig vareviga dag då? Och jag undrar fortfarande vad du ville mig när du ringde mig härom veckan, eller månaden kanske det var?