Lindsay's place on earth

Jag har funderat över att det är så underligt att man ibland kan känna sig "magnetiskt" dragen till en person. Kemin är så stark att den spänner över stora sträckor och ytor. Till exempel att man går på varsin sida av en gata, i motsatt riktning, och man får ögonkontakt, utan att man sett den andres kropp, och BANG så kan man inte sluta stirra på varandra. Man går förbi och vänder sig om för att sedan nästan vrida nacken ur led och krocka med andra människor som går i motsatt riktining på samma sida av gatan som en själv. För att man inte kan sluta glo på den andra människan. Detta har hänt mig flera gånger. Bland annat med en gammal pojkvän. Vi har fortfarande samma effekt på varandra. Samma kemi. Trots att vi gjorde slut för cirka 10 år sedan. Senast i ett köpcentrum då vi åkte i motsatta rulltrappor, han åkte uppåt och jag nedåt, vi råkade få ögonkontakt och började glo. Efter flera sekunder så "såg" vi varandra och fattade att det var "vi". Då hejade vi och började prata. Kändes sådär löjligt romantiskt som på film. Taget. Overkligt. Likadant som före vår relation. Då hände samma sak ett antal gånger. Men nu känns det ännu mer märkligt för vi båda har gått vidare och har nya samboförhållanden. När ska "magnetismen" ta slut egentligen? För den kan bli jobbig i längden. Det tar på krafterna att ha en sån stark dragning (kemi) till varandra.