Lindsay's place on earth

...är det sedan vi sist hördes av och träffades. Inte ett knyst har man hört sedan dess. Jobbigt!

Nu ska jag bara tänka på mig själv och vara riktigt ego resten av livet.

Jag blev nästan löjligt glad i eftermiddag när han ringde mig igen. Trots att vi nästan inte hann prata något eftersom jag jobbade då. Vi sa att vi skulle höras i veckan igen. Jag måste bara få träffa honom snart!!! *sakna* Kanske det kan bli imorgon då jag är ledig??? Längtar...

Han ringde mig idag igen på mobilen. En halv signal bara. Jag ringde upp efter ca en 30-40 min, men då svarade han inte. Jag pratade in ett meddelande på hans mobilsvar och sa att han får ringa mig igen. Det gjorde han inte. Blev lite ledsen över det. Samtidigt som jag fortfarande undrar vad han ville? Han kanske bara ringde fel, ringde upp av misstag eller så vill han bara jävlas med mig...

Måste dra, tvättstugan ropar.

Jobbigt vill inte tänka på dig. Vill inte. JAG VILL INTE DET!!! men kan inte sluta. Jobbigt som attan!

Önskar att du hade samma känslor för mig som jag har för dig! Varför ska kärlek alltid vara så svårt??? Och vad gör jag för fel???

Attans, i morse gjorde jag misstaget att läsa gamla mail från mitt ex. Inser då att jag fortfarande inte riktigt kommit över honom. Nu har han ju sambo och barn. Suck! Varför var jag så feg på den tiden? Ville inte störa. Ville inte vara tjatig. Ville inte vara efterhängsen. Osv. Det ångrar jag idag när jag inser vad jag gick miste om och hur jag feltolkade vissa saker. Men en sak som jag ändå har kommit på nu och det är när det vände. När jag började känna att han gled ifrån mig. Det var då du frågade om jag ville bo hos dig då din mamma var i Stockholm några dagar?! Då hade jag lust att skrika: "-JAAAAAAAAAAAAA! Självklart! Jag älskar dig!" Men inte sa jag det inte. Jag var för feg. Vågade inte tro att du menade allvar och att du kunde tycka om mig. Faaan, va dum jag var. Istället fick jag inte fram något vettigt, minns knappt vad jag sa och det hela slutade med att vi knappt sågs eller hördes på hela den veckan.

Du anförtrodde en massa privata saker och känslor över en massa olika saker till mig, men jag vågade aldrig öppna mig för dig. Min största sorg! Jag vågade ju inte tro att DU kunde tycka om mig på riktigt. På något konstigt sätt så kändes det som om jag bara satt och väntade på den stora smällen. Och mycket riktigt så kom den. Rejält dessutom! "Vi är bara kompisar." Hade du sagt om oss till en gemensam ytlig bekant. Jag blev vrålledsen och skällde på dig. Men vad jag kan komma ihåg så berättade jag aldrig vad det var jag hade fått höra dig säga. Du svarade med att säga: "-Kan vi inte fortsätta och träffas och hitta på saker för vi har så roligt ihop!" Varför, varför sa jag inte till dig då att jag inte ville att vi inte skulle vara ihop.

Vi fortsatte att umgås vilket senare resulterade i ett kk-liknande förhållande i flera år, fast båda hade mer känslor för varandra. Vilket jag ofta fick reda på av dina kompisar. Och idag när jag läser dina mail så inser jag ju att du försökte visa dina känslor på nytt två år senare. Varför såg jag inte det då? Innan det var försent! Vilket det är nu. Jag skulle aldrig drömma om att förstöra för ditt barn (eller dina kommande barn). Du sårade mig flera gånger. Vilket gjorde det svårare för mig att förstå dig då. Även om jag nu tror att det var ditt sätt att försöka gå vidare och glömma mig, eftersom jag aldrig visade ordentligt vad jag kände då!

Jag har gråtit floder idag. Vill verkligen inte gråta mer över detta nu, då jag vet att det inte kommer förändra något. Önskar emellanåt att jag kunde dra tillbaka klockan. Men vet att det är en löjlig tanke. Jag tycker bara att det är så jävla synd, för jag vet att vi hade passat så bra tillsammans och vi är så otroligt lika (på ett bra sätt), om jag bara hade vågat öppna mig för dig då och visat mina rätta känslor då tid fanns.

Vi gjorde ju "slut" första gången för ca åtta år sedan, när ska jag komma över detta helvete helt.

Jag älskar ju dig fortfarande!